~Sandra~

Fy h*lvete vad krossat hjärta gör ont. Hur ska jag orka?

Att man kan sakna någon så mycket efter så lång tid är obegripligt. Det har gått 12 år, 7 månader och 5 dagar och ändå så saknar jag honom så fruktansvärt mycket. Han var min ängel som alltid tog hand om mig. Så snäll och så klok. Ställde alltid upp och hjälpte mig med allt. Skulle göra vad som helst för att få honom tillbaka. Hans stöd skulle betyda mycket just nu. ♥

Var till sjukhuset idag och träffade den hemska överläkaren idag. Hade moster med mig som back-up. Det hjälpte kan jag säga. Nu blev det fart på dem och senast nästa vecka så ska jag få träffa någon. Känns skönt. Vill ju bara må bra. Tusen tack underbara moster för att du hjälper mig med allt! Vad skulle jag göra utan dig?

Att psykisk smärta gör så mycket ondare än fysisk smärta. Olidligt. Tårarna tar aldrig slut och jag ser ingen botten. Hur djupt kan man sjunka och hur ledsen kan man vara?

Det blir inte alltid som man vill eller föreställer sig att det ska bli. Drömmar, önskningar och förväntningar är överskattade. Känner mig ganska bitter och sviken. Sviken av folk jag älskar, av folk jag trodde brydde sig om mig. Jag är definitivt inte samma människa idag som jag var för ett halvår sedan. Jag förväntas lita på folk som ljuger mig rakt upp i ansiktet och lovar mig saker men sedan inte kan stå för det eller hålla det som lovats. När jag tar ett steg tillbaka och släpper taget eftersom att det efterfrågas för att saker ska bli bättre får jag inte ett skit tillbaka. Självklart är jag inte felfri. Jag vet att jag har brister men någonstans måste det väl ändå finnas något positivt med mig?

Den situation jag är i nu önskar jag inte ens min värsta fiende. Får höra att jag är stark men hur länge orkar man vara stark? Önskar att jag kunde se en ljusning men det känns väldigt tufft just nu. Vill bara krypa upp i någons famn och gråta ut och känna mig ompysslad och omtyckt.

Märkligt det där hur det kan gå upp och ner. Imorse hände något som inte har hänt på väääldigt länge, kommer inte ens ihåg när det hände senast. Blev alldeles varm och kände mig så glad. Genast börjar jag fundera på vad som framkallade händelsen. Kommer inte fram till något svar och vill heller inte fråga. Men jag kände mig iaf omtyckt. Så som man alltid vill känna sig. Dessvärre så tror jag att det inte kommer att upprepas på ett bra tag så jag får väl försöka leva på det ett tag framöver.

Ja, jag är ju deprimerad. Det har jag fått konstaterat. Just under sånna här perioder funderar och tänker jag ännu mer. Oftast blir det negativa tankar om mig själv som cirkulerar i huvudet. Att aldrig få någon bekräftelse gör det hela ännu värre. Jag jämför mig konstant med andra människor. Undrar om jag skulle vara mer omtyckt om jag såg ut på ett annat sätt eller om jag var smalare eller trevligare osv. Smalare kämpar jag för att bli. Lång väg kvar men jag har iaf inte gått upp något de senaste månaderna och det är ju alltid något. Jag är ganska negativ som människa men försöker tänka positivt. Det är inte så enkelt som man tror. Att ändra ens tankebanor och syn på saker görs inte över en natt.

Om jag kunde spola tillbaka tiden hade saker och ting sett annorlunda ut idag. Men nu går det ju inte. Jag vill inte vara så här. Vill vara en glad och positiv tjej som vågar lita på folk och inte misstror allt och alla. Vill inte få utbrott för minsta lilla grej.

När jag läser det jag själv har skrivit inser jag att jag är ganska tragisk.

Vill försöka sätta ord på mina känslor för att kunna förklara hur jag känner men det går inge bra. Får höra att jag antingen är jobbig eller larvig. Att vara i ett förhållande där man inte får speciellt mycket närhet eller uppskattning utan bara känner sig i vägen hela tiden är mindre kul. Varför stannar man då? Jo, förmodligen för att man har sånna starka känslor att man inte vill leva utan personen. Det var ju så bra att tag, men det vände. Precis som vanligt. Gör jag något rätt ens en gång? Känner mig så jävla värdelös. Vill ju att det här ska vara en lycklig tid i mitt liv men gråter alldeles för ofta. Blir alldeles matt. Kämpar för att hålla skenet uppe mot omvärlden, för att jag inte vill visa mig svag.
Jag försöker hålla mig borta för att längtan kanske ska uppstå från hans håll men jag är väl inte tillräckligt attraktiv.

Jag vill ju leva resten av mitt liv med honom. Men den känslan jag har säger mig att han inte vill samma sak. Kanske dax för mig att acceptera det och gå vidare.

Jag har äntligen tagit mig i kragen och sökt hjälp. Känns skönt att få komma till någon och försöka reda ut mitt psyke. Det behövs verkligen. Känner att jag egentligen skulle behöva förklara hur jag känner mig för personen jag bor med men jag tror inte att det skulle uppskattas. Vill inte öppna mig mer. Inte för någon som inte vet om han vill leva med mig eller inte. Jag är trött på att må skit hela tiden. Visa upp en fasad och svara så glatt man bara kan att allt är bra. Egentligen skulle jag bara vilja lägga mig ner och inte resa mig igen. Skita i allt. Folk säger att jag är stark men jag har varit det de senaste 14 åren nu och orkar inte så mycket mer nu.

Vill bara vara nummer ett för någon. Känna mig älskad och uppskattad. Få höra att jag är omtyckt och att jag duger som jag är.

Var på akupunktur för första gången idag. Var en märklig upplevelse. När han körde in nålarna kändes det inte så mycket inte ens när han slog på dem. Sen skulle han tydligen börja snurra på dem och ha sig. Fy bubblan vad ont det gjorde när muskeln krampade. Urk! Fast förhoppningsvis så hjälper det. Har börjat få ont på andra sidan oxå. Ska tillbaka på torsdag och få lite fler nålar i mig.

Angående kommentaren under blogginlägget "Drömmar" så är det inte bara att kontakta. Den ena har jag mailat utan resultat. Numret finns inte på eniro så det känns ganska lönlöst. Den andra personen kan jag mer eller mindre klandra mig själv för att ha förlorat kontakten med. Känner mig dum för att jag lät vänskapen rinna ut i sanden. Har dåligt samvete för det...

Åker till Spanien den 22:a Juli! Ska bli så kul! Trevligt sällskap i form av hela familjen Martinez plus Susans pojkvän. Var flera år sedan jag var utomlands så jag har höga förväntningar. Har faktiskt införskaffat strandkläder! Måste erkänna att jag är ganska förvånad själv...

Hade påhälsning i Seaten natten till Söndag. Någon som tyckte att den behövde stereon mer än mig. Tragiska människa... Krossa en ruta för en stereo som har typ minst 10 år på nacken och dessutom saknar volymknapp. Undrar om personen i fråga känner sig stolt. SOPA! Blir till att skaffa en ny ruta innan jag kan sälja skiten. *suck*

Förövrigt har bilparken utökas med en Audi A4 Avant 1.9TDI. Var orginalfälgar på när den hämtades hem men de var så hemska. Vi införskaffade nya dagen efter... =D Självklart var jag tvungen att byta ut de hemska orginalblinkersen oxå! Toning av rutorna och en sänkning skulle sitta fint.

Har haft ont i magen de senaste dagarna. Var rädd för att allt inte skulle stå rätt till. Gick hem från jobbet igår eftersom att jag hade så ont. Träffade min läkare idag och vi gjorde ett VUL. Allt såg bra ut. Kändes otroligt skönt att se det! Nu ska jag försöka att slappna av lite grann. Fick inte många timmars sömn i natt pga det. Tänkte försöka ta en tupplur på soffan en liten stund.

Blev faktiskt ganska glad hos läkaren. Har inte varit hos honom på drygt 1½ år men när jag låg i gynstolen och han klämde på min mage så frågade han hur mycket jag hade gått ner i vikt. 16 kg fick han till svar och han sa att det både syntes och kändes. Skönt att det märks att man kämpar iaf!

Kände att jag behövde en uppryckning. Shoppade ett par byxor och tre tröjor. Dessutom så har jag kapat håret en bra bit. Eller, det var ju inte jag som gjorde det men jag tillät det. Hon klippte bort minst 13 cm... Är faktiskt riktigt nöjd. Fast problemet är ju att jag är ganska kass på sånt här med utseende så sannolikheten för att håret kommer att se likadant ut efter första tvätten är minimal. Sedan svängde vi förbi Robertos familj och Ana noppade mina ögonbryn. Tusen tack! ♥ Hoppas att jag ser någorlunda bättre ut nu...

Besiktning på Seaten imorrn... *suck*